Vad har ni för er ikväll?

Själv sitter jag, som så många kvällar förut, framför tv:n. Vissa kvällar tittar man, andra inte. Ikväll är en sån där kväll när sorlet är viktigare än innehållet och tankarna befinner sig flera mil bakom tv-skärmen. Jag har kommit på en sak, och jag gissar att det låter både ynkligt och banalt, men vet ni vad? Jag är inte odödlig (!?!) och det gör mig både frustrerad och skräckslagen.

Hittills har jag nog faktiskt trott det, eller åtminstone intalat mig det. På sistone har jag drabbats av en enorm rädsla inför framtiden, vilka vägar livet kommer att ta och framförallt under vilka omständigheter det kommer att sluta. En del har stora batterier som gör att klockan tickar länge, andras klockor slutar ticka betydligt snabbare. Alldeles för snabbt. Oavsett vilket sorts batteri min "klocka" har så tror jag aldrig att jag kommer att känna att det är okej eller ens acceptabelt.

Den senaste tiden har jag kommit på mig själv med att försöka jaga tiden, eller åtminstone dra i handbromsen. Alla de där sakerna man vill se och uppleva, alla minnen man vill hinna samla ihop, alla människor man vill möta...alla saker man vill uppnå, dessa drömmar man vill förverkliga...

Och nej, jag är inte sjuk, har inte slagit i huvudet och jag har inte varit med om något katastrofalt. Det är bara ren och skär ångest inför dagen då allt tar slut. En slags åldersnoja deluxe....

Varje dag de två senaste veckorna har jag tittat på de färgglada träden och tänkt att idag är det den absolut finaste dagen den här hösten. Idag kände jag dock att det har vänt. Det var finare igår och nu är det bara att inse att löven snart är ett minne blott...

Fredagsmyset är ju som bekant obligatoriskt och här hemma i våran lilla mikrofamilj har det dragit igång rejält. Vi slår på stort med sambekväm runt köksbordet, självklart med en dator centralt placerad på bordet mellan oss, och årets första pepparkakor med grönmögelost på som tilltugg.

Varför pepparkakor kan man fråga sig när det är kanelbullens dag och allt? Jo helt enkelt för att kanelbulledegen envist vägrar jäsa. Jag tänker minsann inte vara sämre, så här sitter vi nu, degen och jag, och glor på varandra i väntan på att någon av oss ska ge upp....

Nu är det dags. Jag har hittills haft politisk fobi men just idag känner jag att jag har idéer nog att dra igång en egen valkampanj. Min största valfråga är förkortad arbetstid och enligt mina, självklart vetenskapligt förankrade (not), beräkningar skulle 6-timmarsdagar vara lagom för en heltidstjänst.

Till min stora förvåning när jag googlade det, så finns det redan på många arbetsplatser. De positiva effekterna verkar vara många. Bättre psykisk och fysisk hälsa, effektivare arbete, positivare företagsklimat, attraktivare arbetsplats, lättare att rekrytera personal, positivt ur ett marknadsföringsperspektiv är bara några. Ur ett arbetsmarknadsperspektiv skulle arbetslösheten med största sannolikhet sjunka och mindre attraktiva arbetsplatser skulle kunna göras betydligt mer attraktiva. För den enskilda arbetstagaren skulle större del av den vakna tiden kunna läggas på saker som gör livet värt att leva och som får oss att må bra, gör oss motiverade och får oss att prestera på jobbet.

Skulle det till och med kunna vara så att en 8-timmars arbetsdag på halvfart med fler och längre avbrott är dyrare för företaget än en 6-timmars arbetsdag med pigga och effektiva arbetstagare som vill och orkar ge allt på jobbet?

Tanken på att vara en plikttrogen arbetare under största delen av livet tills kroppen är utnött och sargad och därefter tvingas gå i pension i förtid, med en trött och trasig kropp och med väldigt små ekonomiska resurser som tack för lång och trogen tjänst är allt annat än lockande.

Jag säger inte att alla människor inom alla yrken nödvändigtvis ska arbeta 6-timmarsdagar. Jag menar bara att det borde vara mer utbrett och att fler arbetsgivare borde se vinsterna med förkortad arbetstid. Jag är för avskaffandet av en standard på en 8-timmarsarbetsdag. Olika yrken är olika krävande och jag anser att man åtminstone borde göra ett aktivt val av arbetsdagens längd utifrån en rad olika aspekter.

Jag har ägnat morgonen åt att läsa igenom en rad artiklar och inlägg av och om Veronika Larsson. En person (?) som figurerar på nätet, vars identitet ifrågasätts och kloka inlägg på flertalet stora webbsidor väcker mångas nyfikenhet. Med största sannolikhet existerar ingen Veronika Larsson ute i verkligheten men på internet är hon mer levande än de flesta av oss. Vi vet att bilderna tillhör en annan person och att uppgifterna om Veronikas bakgrund är påhittade. Så vem är den intelligenta och humoristiske personen bakom karaktären?

"Om jag skulle få möjligheten att äta middag med en kändis...." har väl de flesta diskuterat någon gång i något sammanhang. Personen bakom Veronika är en stark kandidat för min del.

Vad är egentligen verklighet på internet och vilken funktion fyller detta nya oändliga universum? Jag tror knappast att Veronika Larsson är den första (eller sista) som kliver ur sin verkliga identitet och spelar en roll på nätet för att väcka intresse och för att nå ut till människor. Jag tror dessutom att många ser internet som en chans att få leva i sin konstruerade fantasivärld. Att slippa vardagens tristess och att få vara den där man alltid har drömt om att vara i verkligheten men aldrig lyckades uppnå. Internet är trots allt ett forum där man själv äger rätten att bestämma hur andra ska se på en. Ingen kan döma en för att man har en konstig dialekt eller tro att man är introvert för att man inte vågar göra sin röst hörd i större folksamlingar. Veronika bevisar att inte ens utseendet går att ta fasta på på internet.

Finns det inte en ganska hög sundhetsfaktor i hela historien kring Veronika?

Hos mig infinner sig en känsla av beundran. Syftet har aldrig varit (såvitt jag förstår) att skada någon och att lyckas hålla fast vid alla dessa detaljer kring sin karaktär under så lång tid är en prestation. Det enda tragiska med den här historien är att vi aldrig kommer att få veta vad syftet var. Vad var Veronika Larssons livsuppgift? Som att läsa en spännande bok och inse att det sista och avgörande kapitlet saknas....

Har ni hört om den senaste träningsflugan? Man ska tydligen göra 100 squats, fördelat precis som man vill, per dag i 100 dagar och tadaa så ska man ha stans sexigaste bakdel. Lätt som en plätt! Eller?

Med stor nyfikenhet och entusiasm gav även jag mig in i denna trend. 100 squats är verkligen inga problem att klara av! Det var till och med roligt.....ända tills jag vaknade dag två. Dag tre var inte mycket bättre, inte heller dag fyra. Imorgon hoppas jag att det vänder för det är allt annat än sexigt att tvingas backa nerför trapporna i trapphuset och att vagga fram som om man vore gravid i 12:e (?!) månaden. Det kanske finns någon bättre trend att haka på. 5:2 tex.....

Fy vad tradigt det är att välja kläder på mornarna nu. Svår årstid!! På morgonen när man går till jobbet är det vinter och på eftermiddagen när man slutar är det högsommar. Man (jag) önskar att temperaturen kunde vara lite jämnare över dygnet, gärna varmt förstås! Det känns lite tidigt att plocka fram jackan redan så idag får det bli nån slags micheline/lager-på-lager variant.

Efter en kovändning gällande gårdagens kräftskiva blev det en helt vanlig hemmakväll istället. Otroligt tråkigt men så kan det vara ibland. Det är bara att gilla läget. Inget ont som inte har nåt gott med sig, på så vis fick jag tid att avsluta sommarens litterära upplevelse; fifty shades of Greys (eller femtio nyanser om man så vill). Jag är helt tagen. Vilken triologi! Helt fantastisk och fruktansvärt tjejig med relationer och maktspel. Dessutom är jag såld på stilen den är skriven i. Det krävs stor erfarenhet och mycket skicklighet för att kunna skriva så. Full pott!
Nu ser vi fram emot filmerna och hoppas att ingen väljer att göra den till en dålig porrfilm för det vore inte rättvist mot böckerna som är så mycket mer.

Nog om det, idag har vi en jubilar i familjen så på eftermiddagen väntar ett traditionsenligt födelsedagskalas!