Idag blev det en shoppingtur på stan på jakt efter något nytt att piffa upp den annars så trista och uråldriga garderoben med. Varför är det så att man aldrig hittar precis det som man vill hitta? Jag har klämt, känt, och fingranskat varenda plagg som kan inordnas i kategorin "blus". Jag är ingen blustjej, har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Det där flickiga med spets och volanger högt och lågt är supersnyggt.....på någon annan. Jag gillar mina svarta stuprörsjeans och mina brottarlinnen som varieras i färg efter humör (ja, mellan svart och vitt).

Det blev alltså inga nya kläder, däremot hittade jag jackan med stort J. Förutom svart och vitt i klädväg är jag barnsligt förtjust i kläder i marin stil (det är faktiskt inte bara svart och vitt då, även marinblått ingår). Jag har länge varit på jakt efter Didriksson-jackorna som fanns i höstas (men som jag var för snål för att köpa då). Det har visseligen kommit in nya modeller som liknar höstjackorna, men liknar är inte nära nog. Det ser ut som jag har satt på mig ett förtält när jag provar dom. Nya modellen går alltså bort, men så idag så plötsligt dök dom upp och dessutom på rea....men självklart inte i min storlek. Som tur var gjorde expediten min dag och talade om för mig att jag som är så smalaxlad inte kan ha en större storlek. Jihoooo....Mina axlar är breda som två mansaxlar. Självklart inser jag att det var ett försäljarknep där hon knuffade mig över köpbeslutets stup men jag kommer nog le åt det resten av dagen trots det. Ny jacka blev det alltså, till reducerat pris, precis en sån jag har velat ha, i vitt. Mer marint blir det inte. Och bäst av allt, just nu skiter jag fullständigt i att jag inte hittade den där blusen som jag ändå bara skulle ha haft på mig en enda gång. Slutet gott allting gott!

...och småflinar åt det faktum att grannen bedömer mig som antingen en avskyvärd syn eller också helt enkelt som någon man absolut inte vill ha stirrandes in i ens kök. Hur som helst innehar min granne världsrekord i persienn-neddragning. Bara jag visar mig i närheten av mitt fönster, vilket jag tycker att jag har all rätt till, vinklas persiennerna för och kvar blir jag sittandes här väntandes på nästa drag från persienn-grannen. Till grannens stora förtret har mitt tidigare skrotupplag till rum förvandlats till ett hemmakontor med hög mysfaktor.....Bad luck!

...måste ha varit först med att införa begreppet "T-konton". Ingenting försvinner, allt bara flyttas runt på olika "konton" i oändlighet......

Kul förresten att några trogna läsare hänger i trots att mina besök här sker precis lika ofta (läs sällan) som besöken på gymmet nuförtiden. En sak som är säker är iallafall att tiden inte är obegränsad.