Den senaste tiden har jag varit så enormt trött. Jag har en teori gällande det. Kanske är det så att kroppen (iallfall min) har ett visst behov av kolhydrater, inte för att överleva men för att känna sig pigg och alert. LCLF-dieten, som jag själv uppfann, kanske inte var den bästa. Igår gjorde jag ett mindre vetenskapligt test och åt fil och flingor med socker i. De senaste veckorna har jag vaknat vid lunchtid utan väckarklocka. Idag vaknade jag 8 utan att somna om en enda gång. Kan det ha varit så enkelt?

För att väcka liv i kroppen ytterligare, för att kanske slippa höra att jag ser trött ut idag, har de senaste två timmarna ägnats åt hemmalyx!

Ansiktsskrubb - Check

Ansiktsmask - Check

Nyrakade ben - Check

Silverschampo - Check

Hårinpackning - Check

Manikyr/pedikyr - Check

Föning av hår - Check

Nu återstår det att se om någon märker nån skillnad.....

Min Kära Pappa är expert på mer eller mindre trovärdiga talesätt gällande väder och hur man förutspår olika typer av väder. Hela familjen fnyser och fnissar när han drar igång och predikar.

Idag när jag åkte hem från jobbet noterade att det lät som gruset på vägbanan följde med däcken runt betydligt mer än vanligt. Jag skrattade lite för mig själv när jag insåg att vi faktiskt hade ägnat morgonens fikarast åt att disskutera att det ska bli kallare i helgen. Pappa hävdar nämligen att när gruset följer med däcken runt så ska det bli väderomslag. Pappor har minsann alltid rätt!

Leendet svalnade dock när jag började fundera på varför det var så varmt i bilen. Jag insåg ganska snart att det inte alls var grus som studsade mot bilen. Det blev en tvärbroms och in på första bästa parkering för att lite diskret åla så nära bilen som möjligt fram till motorhuven, försäkra sig om att ingen tittade, och snabbt som attan rycka ur motorvärmarsladden, som hade släpats under bilen, och kasta sig in och köra iväg igen och hoppas på att inte hamna på löpet imorrn som stadens byfåne....

Idag råkade jag av en slump (eller hur?!) passera förbi en av de få klädesaffärerna i stan och upptäckte att det var rea. Kvinnor har som bekant en speciell relation till röda prislappar. Jag hittade inte mindre än 6 must haves, trots att plånboken inte tillät någon shopping den här månaden. Jag stillar just nu mitt dåliga samvete med att räkna ut vinsten (vilken vinst?!). Summan av kardemumman blir att jag har handlat varor till ett värde av 1867 kronor (!!!!!!!!). Lugn, det är inte så illa som det låter! Jag betalade inte mer än 497 kronor för kalaset, och sparade därmed 1370 kronor(Vadå sparade?). Inte illa va? Det är ju typ 74% rabatt.....

Nöjd.

Jag måste berätta nåt spännande som hände i fredags natt.

En vän "fick för sig" att det var dags att åka till BB så självklart ställde jag upp och skjutsade henne mitt i natten. På vägen hem var jag såå trött. Tandepetare hade varit befogat.  Jag hade dessutom lite småbråttom hem då klockan hade hunnit bli otroligt mycket och jag visste att min väckarklocka skulle ringa vid 6-snåret inför en lång arbetsdag. Jag och en annan bil slog följe, jag hade ledarpositionen. Båda verkade måna om att komma hem i det snaraste så vi pressade gränserna lite och körde liiite för fort. Vi passerade 70-sträckan och fortsatte att rusa på i våra 90km/h. Sen uppenbarade sig en 50-skylt en bit fram och två känslor dök upp:

1. Äntligen äntligen hemma! Jag kommer att fixa det här! Sääängen!

2. Vänta nu? Hur kunde bilen bakom komma ikapp mig så fort men sen inte vara intresserad av att köra om mig?

Klumpen i magen fick mig att bromsa ner till 50. I samma sekund gasade bilen bakom på, slog på blåljusen och stoppade mig.

Nånting måste man ju ha gjort för att bli stoppad, med blåljus klockan 3 på natten?! Med fumliga händer lyckades jag hitta den stenåldersgamla veven till fönstret i den gamla ruckliga lånebilen och veva ner rutan. Oootroligt långa sekunder följde, sen dök Mr konstapel upp och undrade "Vad gör Fröken ute så här sent?". Jag vet fortfarande inte varför han stoppade mig, jag fick visst aldrig veta. Det blev iaf körkortskontroll, nykterhetstest och, lyssna på det här, flygande besiktning.

En erfarenhet rikare I guess....

Något som jag kan sakna grymt mycket med singellivet är när saker och ting inte riktigt blir som jag planerar (Jag lär inte säga det två gånger!); när någon har tagit den sista filen, flyttat på och spritt ut outfiten som jag skulle ha på mig eller kanske till och med slängt det nyaste numret av något läsvärt modemagazin. Det förutsägbara blir tråkigt med tiden helt enkelt.

På senaste tiden har det dock dykt upp någon som har gjort just det, stökat runt i mitt liv och gjort det lite mindre förutsägbart. Det har till exempel försvunnit pengar ur mina fickor, julduken har delats i två bitar, mitt gymkort har försvunnit och min underklädeskollektion utplånats. Dessutom måste en maskin tvätt numera tvättas minst 4 gånger innan denna någon behagar erkänna att det är färdigt. Det är inte så att jag klagar, mitt tålamod är bara aningen försvagat.

Fråga mig inte hur det gick till att få plats med 1/2 julduk, ett gymkort, 15 kronor i mynt, 1/10 bh samt en hel bikini i luddfiltret på tvättmaskinen. Omöjligt var det iaf inte....

Det borde ju vara det enklaste som finns att bara känna efter och göra det som känns bäst/roligast/mest givande. Är man som jag, en person som måste vända på varenda sten på vägen för att vara säker på att inte lämna nånting åt slumpen, så blir det dock lite mer komplicerat.

För att jag skulle kunna fatta ett avslappnat beslut som jag känner mig till freds med krävs en inblick i framtiden, vilka konsekvenser de olika valen får, på låt oss säga en 100årsperiod. Alla små mikroskopiska beslut som fattas nu är val som påverkar resten av mitt liv. Såna beslut fattar man ju av förklareliga skäl inte på en kafferast.

I egenskap av kontrollfreak så ägnar jag min vakna tid att fundera ut vilken av stenarna jag ska vända på först, på vilket sätt jag ska göra det och vad jag kan tänkas hitta (eller inte hitta) under den. Medan jag har fullt upp med att fundera på metoder och konsekvenser så passerar ögonblicket utan att jag har hunnit göra något aktivt val. Eller jo det har jag väl. Jag väljer att blunda för verkligheten i nåt slags syfte att försöka räkna ut framtiden.

Syftet är att styra och ha kontroll mitt eget liv men i slutänden blir resultatet det motsatta. Ett liv lämnat åt slumpen där huvudpersonen inte ens hinner uppskatta en bråkdel av det som svishar förbi för att hon har nån slags ekvation med oändligt många lösningar i huvudet som hon envist inbillar sig hitta den bästa lösningen till.